Mäns våld mot kvinnor och statistiken
Våld i nära relationer. Våld i närstående parrelation. Mäns våld mot kvinnor. Oavsett vilket begrepp som används är statistiken tydlig: antalet kvinnor som mister livet på grund av dödligt våld av en man som de har, eller har haft, en relation med minskar inte. Bara i år misstänks nio kvinnor ha dödadats av en man i sin närhet. I början av mars mördades tre kvinnor på en vecka. Mäns våld mot kvinnor är varken ett nytt eller tidigare okänt problem. Det har länge varit, och är fortfarande, ett av vår tids största samhällsproblem. Trots det är åtgärderna som vidtas för att stoppa våldet alldeles för få och långt ifrån tillräckliga.
Myndigheterna rapporterar om mäns våld mot kvinnor
Det brottsförebyggande rådet (BRÅ) släppte nyligen en rapport som visar att antalet kvinnor och barn som föll offer för dödligt våld under 2023 ökade i jämförelse med år 2022. Av totalt 121 dödsoffer var 33 kvinnor. Tio av dessa mördades av en nuvarande eller tidigare partner, lika många som året innan. Rapporten omfattar endast fall där det kunnat konstaterats att dödligt våld med stor sannolikhet varit dödsorsaken och bara kvinnor som mist livet. Enligt en annan rapport från BRÅ anmäldes förra året nästan 25 000 fall av misshandel där offret var en kvinna och den misstänkta gärningsmannen en till offret bekant person. Det är det överlägset vanligaste våldet mot vuxna kvinnor. Problemets omfattning syns också i statistik från landets kvinnojourer som visar att antalet våldsutsatta kvinnor som söker hjälp och stöd fortsätter att öka. Mörkertalet, alla de som inte vågar anmäla eller söka hjälp, uppskattas också vara enormt.
Mäns våld mot kvinnor 2024 och jämförelsen med gängkriminaliteten
Händelserna i början av mars, då tre kvinnor mördades under en vecka, är som en upprepning av historien. År 2021 mördades fem kvinnor av närstående män inom loppet av bara tre veckor. I samband med detta införde polisen en nollvision om mäns våld mot kvinnor och den dåvarande rikspolischefen betonade att problemet skulle vara lika prioriterat som gängkriminaliteten. Stora ord och visioner som tyvärr fått små, obetydliga resultat. Bara två år efter uttalandet lade polisen ner Igor, den enda gruppen inom myndigheten som riktade in sig på mäns våld mot kvinnor. Även statistiken vittnar om att nollvisionen inte fungerat särskilt bra hittills. Återigen dras paralleller till gängkriminaliteten. I ett uttalande i samband med morden i mars konstaterade stadsminister Ulf Kristersson att ”mäns våld mot kvinnor måste bekämpas med samma kraft som vi bekämpar gängkriminaliteten”. I samband med publiceringen av polisens senaste årsrapport syntes också tidningsrubriker om att ”mäns våld mot kvinnor kräver fler offer än skjutvapenvåldet”. Jämförelsen är effektfullt och förhoppningsvis mer effektivt nu än för tre år sedan. Till skillnad från relationsvåldet genererar skjutvapenvåldet redan stora resurser och engagemang, både politiskt och ekonomiskt. Kanske är det inte särskilt märkligt med tanke på att gängkriminaliteten sker mer eller mindre öppet, vilket medför en känsla av att ”alla kan drabbas”. Om kvinnorna blivit ihjälslagna mitt på öppen gata skulle folk antagligen reagera och agera betydligt mer, men den vanligaste brottsplatsen för mäns våld mot kvinnor är i det egna hemmet. Ofta i kvinnans egen säng. Ingen utomstående ser eller påverkas av det, förutom möjligen de närmsta anhöriga. Det är mycket enklare att blunda för.
Kritiken mot regeringens nollvision om mäns våld mot kvinnor
En jämförelse måste leda till insikten att vi varken kan eller bör väga det ena tyngre än det andra. Även om mäns våld mot kvinnor skiljer sig från skjutvapenvåldet i många aspekter, överensstämmer det i den kanske mest avgörande; våldet är lika dödligt. Det rör sig om två minst lika stora problem som måste prioriteras lika högt och generera lika stort engagemang och resurser, precis som den dåvarande rikspolischefen betonade redan för tre år sedan och som Ulf Kristersson konstaterade igen för bara någon vecka sedan. Förhoppningsvis är vi i ett annat läge idag än vi var då. Till exempel kom riksdagen med ett förslag om en nationell nollvision om mäns våld mot kvinnor förra året som jämställdhetsmyndigheten kommit med en förstudie om. I år ökade också regeringen stödet till landets kommuner och regioner i arbetet om mäns våld mot kvinnor, pengar som bland annat ska gå till olika kvinnojourer. Det är svårt att veta om det ännu en gång rör sig om stora ord och visioner med få små, obetydliga resultat. Ännu en nollvision med noll vision. Förhoppningsvis kommer nu den kraftansträngning som många väntat på, även om den tyvärr redan verkar vara otillräcklig. För många kvinnor kommer den dessutom alldeles, alldeles för sent.