Beata Ratzman, en kvinna i 30-årsålderna från Malmö, försvann den 24 september 2021. Ett par månader senare hittades hennes kvarlevor i skogen Bökeberg utanför Svedala i Skåne. Den man som hon tidigare haft en relation med sitter numera häktad misstänkt för mord. Ungefär två veckor innan Beatas försvinnande hade hon ansökt om kontaktförbud gentemot mannen, men fått avslag. Åklagaren ansåg inte förutsättningarna för kontaktförbud uppfyllda.
Enligt lagen (1988:688) om kontaktförbud får åklagare meddela kontaktförbud om det på grund av särskilda omständigheter finns en risk att en person kommer begå brott, förfölja eller på annat sätt allvarligt trakassera skyddspersonen. Lagen är avsedd att skydda den som utsätts för våld, hot och trakasserier, särskilt kvinnor som utsätts för misshandel och andra övergrepp av män som de tidigare levt tillsammans med.
Enligt förarbetena till lagen ska åklagaren beakta om det annars föreligger en risk för att förbudspersonen kommer begå brott, förfölja eller trakassera skyddspersonen. Mot bakgrund av att Beata anmält mannen för flera brott tidigare och att det var klargjort att Beata utsatts för brott i sin relation är det förvånansvärt att kontaktförbud inte beviljades. Hur kunde åklagaren komma fram till att det inte ens förelåg en risk?
En av anledningarna till att Beata inte beviljades kontaktförbud var att mannen inte tidigare var dömd för brott i nära relation. Detta är intressant med hänsyn till att förbudspersonen i majoriteten av ärendena inte tidigare är dömd för brott i nära relation. Enligt Polisens och Åklagarmyndighetens tillsynsrapport 2020:1 förekommer förbudspersonen i 68,2% av ärendena inte i belastningsregistret och på annat sätt i frågor som rör kontaktförbud eller brott mot liv, hälsa, frihet och frid. Det är därför anmärkningsvärt att detta var en anledning till att Beatas ansökan inte beviljades.
I den ovan nämnda tillsynsrapporten framhålls att åklagarens korta handläggningstid, fem till sju dagar, gör det svårt att fatta ett välgrundat beslut i frågan. Utredningen är både tidskrävande och kostsam. För det fall att förbudspersonen inte dömts för brott kan det dessutom bli svårt att fatta ett beslut om kontaktförbud, eftersom förbudspersonen därmed ”döms” indirekt.
Bara var fjärde person får ansökan om kontaktförbud beviljad. Vi upplever att ansökningarna om kontaktförbud inte tas på allvar. En sådan ansökan skickas aldrig in utan anledning och varje avslag uppfattas som att kvinnornas trovärdighet ifrågasätts. Det är även svårt att förstå varför bedömningen behöver vara så sträng; om någon vill bli lämnad ifred har man rätt till det. Det är ingen rättighet att få vara nära en person. När en ansökan om kontaktförbud skickas in bör utgångspunkten vara att denna ska beviljas. Om det sedan visar sig att ansökan fullständigt saknar grund kan ett avslag bli aktuellt. Som det ser ut nu riskerar Sverige att förlora fler kvinnor som Beata.