För ett antal år sedan kom ett antal uppmärksammade rättsfall i Hösta domstolen som visade att det inte var olagligt att hålla kvar ett barn (under 18 år) i utlandet. Hade den ena vårdnadshavaren lämnat sitt medgivande till att barnet följde med på semester med den andra vårdnadshavaren var det inte olagligt att barnet aldrig kom tillbaka. När detta uppmärksammades ändrades lagen i juli 2014 på så sätt att det blev möjligt att döma föräldrar som begår denna gärning.
Brottet skiljer sig idag beroende på om gärningsmannen är vårdnadshavare för barnet eller inte. Om någon som inte har del i vårdnaden olovligen för bort barnet eller undanhåller ett barn från dess vårdnadshavare, döms hen för egenmäktighet med barn. Har gärningsmannen själv del i vårdnaden är ansvaret begränsat till enbart olovligt bortförande.
Enligt statistik från Brottsförebyggande rådet har antalet anmälda brott om egenmäktighet med barn ökat stadigt sedan 1975.
Den internationella familjen har blivit allt vanligare i Sverige. Därför blir det allt vanligare med vårdnadstvister som har internationell prägel. Antalet barn som förs bort från Sverige eller hålls kvar i ett land mot den ene förälderns vilja ökar. Internationella familjerättsliga tvister är ofta komplicerade och behovet av rättslig hjälp är stort.
Det är utrikesdepartementet som är myndigheten som en vårdnadshavare först ska kontakta om ens barn har blivit bortfört eller kvarhållet i ett annat land mot vårdnadshavarens vilja. Utrikesdepartementet tar sedan kontakt med myndigheterna i det land där barnet befinner sig för att kontrollera om det är möjligt att på frivillig väg återföra barnet till Sverige. Går det inte att finna en frivillig lösning kommer tvisten prövas av domstol i det land barnet befinner sig i och i domstolsprocessen bör man anlita en jurist. I Sverige är det Stockholms tingsrätt som har behörighet att handlägga mål om bortförande eller kvarhållna barn.
1980 års Haagkonventionen och Bryssel II-förordningen tillämpas i ärenden rörande bortförande och kvarhållande av barn. Åttio länder är knutna till Haagkonventionen som reglerar vilket lands myndigheter som är behöriga att vidta åtgärder till skydd för barnet. Enligt Haagkonventionen ska det lands myndigheter som barnet bodde i innan bortförandet eller kvarhållandet fatta beslut kring barnet. Det innebär att en boende- eller vårdnadstvist ska prövas av svensk domstol och att barnet ska återföras till Sverige om barnet bodde här före bortförandet.
Om ett land inte tillträtt Haagkonventionen så finns det begränsade möjligheter för utrikesdepartementet att hjälpa till då det är landets lagar som gäller. I de fallen finns då medling som instrument för att hitta samförståndslösning.
Dessa ärenden brukar bli mycket komplicerade om ingen praktisk lösning hittas inom den första perioden efter att ett barn förts bort. Utrikesdepartementet uppskattar att endast 25-30 % av dessa ärenden klaras upp. Även om domstolen i Sverige skulle tillerkänna vårdnadshavaren i Sverige ensam vårdnad och döma den andra vårdnadshavaren alternativt föräldern för brott om egenmäktighet med barn eller olovligt bortförande, parallellt med processen om återförande, kan det vara svårt för vårdnadshavaren i Sverige att praktiskt få hem sitt barn till Sverige.
Det finns även kritik mot länder som Sverige som inte heller följer Haagkonventionen så som den är ämnad. Sverige har fått kritik då föräldrar, valt Sverige som tillflyktsstat. Stockholms tingsrätt har i vissa fall beviljat föräldern i utlandet överflyttning av barnet. Dock har föräldern i Sverige av taktiska skäl saboterat försöken om överflyttning tillräckligt länge. Föräldern i Sverige har då efter ett par år vänt sig till Stockholms tingsrätt för att riva upp det tidigare fattade av hänsyn till den allvarliga risk som förflyttningen innebär för barnets hälsa m.m.
Om barnet förs till ett land som inte är anslutet till Haagkonventionen är det dessutom svårare att få tillbaka barnet. I de ärenden där man fått tillbaka barnet har det varit en långdragen process på flera år. Det går inte att betona nog vikten av att ta hjälp av juridisk hjälp tidigt i processen och så fort som möjligt. Om en förälder olovligen för bort ett barn till ett annat land blir barnet relativt snabbt inrotat i det nya landets kultur, har ofta ingen kontakt med föräldern i Sverige och tappar anknytning.
Det finns således skäl att ifrågasätta varför det inte görs mer på internationellt plan för att bredda möjligheterna till samförståndslösningar, alternativt försvårande omständigheter för vårdnadshavare eller föräldrar som inte reser tillbaka med barnet. Självklart ska varje fall bedömas individuellt men de förödande konsekvenserna som föräldrar får utstå vid ett bortförande av sitt barn kan inte fortsätta pågå utan förbättrade möjligheter, detta särskilt när antalet bortförda barn sedan 2005 har ökat med 400% enligt siffror från utrikesdepartementet.