Uppgifter om våld är inget undantag

 

På uppdrag av regeringen granskade Jämställdhetsmyndigheten uppgifter om våld eller andra övergrepp i mål om vårdnad, boende och umgänge. I rapporten Uppgifter om våld är inget undantag går det att utläsa brister i domstolsprocessen samt tillämpningen av Barnkonventionen. Domstolen beaktar inte uppgifter gällande våld eller andra övergrepp i den omfattningen de borde. Detta resulterar i att barn tvingas bo eller ha umgänge med en eventuellt våldsutövande förälder.

 

Jämställdhetsmyndighetens granskning visar att uppgifter gällande våld och andra övergrepp förekom i 64 procent av deras granskning. Granskningen visar även att risken för våld och andra övergrepp gentemot barn inte utretts i 100 överenskommelser. I en riskbedömning är det sällan samtliga uppgifter som vägs in.

 

Resultatet visar på att barnrättsperspektivet saknas ofta vid vårdnadstvister trots att vi sedan 1 januari 2020 antog Barnkonventionen som svensk lag.

 

Den officiella hållningen i svensk lagstiftning och samhällsdebatt är att barn ska vara delaktiga och ha inflytande i frågor som rör dem själva. Det följer också av barnkonventionen art. 12.

 

Om barnrättsperspektivet ska få större genomslag bör svenska lagstiftare återigen se över möjligheterna att barnet i en vårdnad, boende och umgängestvist ska ha möjlighet till en ställföreträdare som för barnets talan. Frågan om barns rätt till ombud i vårdnadstvister har sedan 70-talet vid ett flertal tillfällen tagits upp och utretts av lagstiftaren. Trots det har barn idag fortfarande ingen talerätt, processbehörighet eller rätt till ombud i vårdnadstvister.

 

Skälen till varför man inte vill ge barn talerätt i vårdnadstvister är framförallt att barnet skulle fara illa av att involveras i en rättsprocess där de tvistande parterna är barnets föräldrar. Man har även befarat att barnets medverkan som part i vårdnadsmål skulle kunna förstärka konflikter mellan föräldrarna. Ytterligare skäl mot att barn ges talerätt är farhågan om att det skulle komplicera handläggningen och försvåra domstolens hantering av ärendet. Utöver dessa skäl uppges även att det inte skulle vara kostnadseffektivt för staten.

 

Mot dessa skäl kan man argumentera för att den centrala frågan i en vårdnadstvist är vad som är bäst för barnet och därför är det svårt att förstå hur barnet hålls utanför processen. Tvärtom förutsätter bedömningen av barnets bästa, som är den centrala frågan i målet, att barnets perspektiv verkligen kommer fram.

 

Situationen att ett barn i vart fall potentiellt befinner sig i ett motpartsförhållande till sin förälder är inte unikt för vårdnadstvister. Liknande situation återfinns i andra måltyper såsom lagen om vård av unga (LVU) där det offentliga biträdet också är barnets ställföreträdare.

 

Med anledning av att Jämställdhetsmyndighetens resultat av sin rapport ser vi möjligheterna med att ändra i lagstiftningen på så sätt att barn får talerätt i vårdnadstvister för att stärka barnrättsperspektivet. Talerätt och rätten till ombud för barn i vårdnadstvister skulle bidra till att domstolens beslutsunderlag blir bättre och därigenom ge domstolen bättre förutsättningar att fatta ett riktigt beslut i enlighet med barnets bästa